Idag har vi tänkt om. Alltså med köket. Det blir inte marmor – det blir corian eller en liknande variant av det. Mässingskiva i stället för kakel på väggen, mässing diskho och kran. Och det hexa formade kaklet på golvet.

Medan jag drömmer om nytt kök drömmer jag också om kantareller. Eftersom ryktet säger att det är överflöd av guld i skogarna blir jag så sugen på att ge mig ut och plocka, vet bara inte var jag ska börja söka i Stockholm – så i brist på annat köpte jag de ganska skitdyra svenska kantarellerna på Urban Deli idag.

Jag kan gå rundor i butiken både i Sickla och på Nytorget i evigheter. Det är något med hur allt arrangeras inne i butiken som får mig att aldrig bli ”mätt” på utbudet. Gick tex igång på lemonadflaskorna idag, fast jag inte alls gillar lemonad.

Gillar också att man firar Pride (medvetet eller omedvetet) med regnbågsfärgade popcorn.

Luncherna brukar också vara mumma – vi köpte med oss ut och satte oss på trappan utanför där det finns dolda högtalare som spelar havsljud. Vilket så klart gjorde att vi blev dåsiga.

Havsljud med blå himmel och solsken.

Älskar att flaskan vatten som jag köpte, innebär att ett träd planteras. Vi tar fram nya kläder till She Rides och jag vill göra något liknande – skänka något för varje såld jersey – var tycker du pengarna ska gå?

Verge är hyllat överallt – och nu gör vi She Rides kläderna tillsammans med dem. Basen är vitt eller svart med fluo rosa och som limted edition en månad finns nu också fluo gul. Padden ska vara magisk och den vita inte på något sätt genomskinlig. Du hittar kläderna här >> välj cykel >> och sedan she rides women eller she rides men.

På insidan av kragen sitter en fin påminnelse, gissa vad? För varje sålt plagg så skänks en slant till He for She.

Den gula och rosa färgen är alltså fluo. Dvs neon. Vad tycker ni?

Inlägget Nya She Rides cykelkläder dök först upp på A Big Heart & Soul - Jessica Clarén.

Hur lycklig blir man inte, enda in själen, av människor som är så där fantastiska!?! Det kommer poppa upp massor från just sådana här människor som styr upp She Rides träningar över hela Sverige. Brudarna i Umeå är redan igång och idag postade Elna om Jönköpings härliga höst.

Ann-Sofie styr upp med träningar inför Velothon och vi planerar fasta dagar i Stockholm och lite varstans i Sverige. Cykelresor, läger och kurser är på vår ”bucket list”.

Var och vad önskar du? Hjälp oss på traven!

Inlägget She rides nära dig dök först upp på A Big Heart & Soul - Jessica Clarén.

Är den sjunde och åttonde. Om du gillar konditionsidrott. Ska göra klassikern. Eller cyklar mycket. Eller mest gillar när du får glädjerus av endorfiner när hjärtat får slå några extra slag.

Tillsammans med Mattias Reck – svårt att beskriva honom kortfattat, men han kan vara en av de bästa coacherna just nu.  Han är mitt bollplank och en helt fantastisk människa som man blir glad av att vara nära.

Mattias är f.d. SO-lärare och taekowndo-utövare (han tävlade och tränade med min J en gång i tiden), som blev elitcyklist och cykeltränare. Jobbar som tränare i World Tour laget Team Giant-Alpecin, är Vätternrundans träningsexpert och när det finns lite tid över åker han runt och håller lite föredrag, både i sal och på sadel!
Mattias kommer prata träningsplanering, framförallt under vintern. Innehållet under dagen riktar sig till både dom som enbart satsar på cykel, men även dom som kombinerar flera (konditions-) idrotter. Mattias kommer även att prata lite om jobbet som tränare för några av världens bästa cyklister.

Till detta kommer Mattias även att prata om hur man med hjälp utav styrketräning blir en bättre cyklist/konditionsidrottare, och det ges även lite tips på nutrition och kosthållning för att optimera träning och återhämtning för den som belastar kroppen mycket och hårt.

Vi kommer hålla till på SATS Hötorget.

All löpande info görs här och själva anmälan gör du här 10% av anmälningsavgiften går till människor på flykt via Radiohjälpen. Som She Rides PREMIUM medlem har du även 15% rabatt på anmälningsavgiften.

Det går att ansluta på enbart lördagen eller söndagen om det är problem med resor.

Prel schema nedan.

För frågor och funderingar maila jessica@sherides.se

Lördag:
13:00 CycloCross eller Distanspass inomhus

15:30 Yin Yoga (Elin Wennman)

17:00 Föreläsning (Mattias Reck)

Middag & Mingel

Söndag:
9:00 Morgonjogg

10:00 Frukost

11:00 Föreläsning

13:00 Cykel (inomhus)

14:30 Styrka och rörlighet för cyklister.

Jag hoppas så vi ses! Boom, boom, boom! 

Inlägget Bästa träningshelgen i november dök först upp på A Big Heart & Soul - Jessica Clarén.

I veckan var vi i Svenska Dagbladet – såg ni? Lite citatfel men antar att vi kan leva med det. Jag måste säga att jag är så imponerad av era alla som gör det här tillsammans med oss. Små ringar på vattnet som växer till stora härliga kramar och härlig stöttning. Jag är glad att jag har er!

Imorrn bitti 5:10 – pratar jag i Vakna.

Här hoppar du med i gruppen. 

[insert][/insert]

[insert][/insert]

[insert][/insert]

[insert][/insert]

Inlägget She Rides i SvD och Vakna dök först upp på A Big Heart & Soul - Jessica Clarén.

Idag har vi tänkt om. Alltså med köket. Det blir inte marmor – det blir corian eller en liknande variant av det. Mässingskiva i stället för kakel på väggen, mässing diskho och kran. Och det hexa formade kaklet på golvet.

Medan jag drömmer om nytt kök drömmer jag också om kantareller. Eftersom ryktet säger att det är överflöd av guld i skogarna blir jag så sugen på att ge mig ut och plocka, vet bara inte var jag ska börja söka i Stockholm – så i brist på annat köpte jag de ganska skitdyra svenska kantarellerna på Urban Deli idag.

Jag kan gå rundor i butiken både i Sickla och på Nytorget i evigheter. Det är något med hur allt arrangeras inne i butiken som får mig att aldrig bli ”mätt” på utbudet. Gick tex igång på lemonadflaskorna idag, fast jag inte alls gillar lemonad.

Gillar också att man firar Pride (medvetet eller omedvetet) med regnbågsfärgade popcorn.

Luncherna brukar också vara mumma – vi köpte med oss ut och satte oss på trappan utanför där det finns dolda högtalare som spelar havsljud. Vilket så klart gjorde att vi blev dåsiga.

Havsljud med blå himmel och solsken.

Älskar att flaskan vatten som jag köpte, innebär att ett träd planteras. Vi tar fram nya kläder till She Rides och jag vill göra något liknande – skänka något för varje såld jersey – var tycker du pengarna ska gå?

Inlägget Sunday Bliss dök först upp på A Big Heart & Soul - Jessica Clarén.

Ni har önskat så himla massa bra grejor att jag e extra pepp på att dra igång en ny vecka och höst med massor av inlägg. Tack för all pepp och fortsätt önska!

Igår var spenderade jag hela dagen på sadlen i strålande solsken med grymma she rides cyklister. Vi tog oss igenom grunderna i att hantera cykeln i skogen och hade en magisk dag.

Inlägget Solsken och rötter dök först upp på A Big Heart & Soul - Jessica Clarén.

Idag var jag och plockade upp min leverans av She Rides nya kläder. Bad J fotografera så jag skulle kunna visa er. Alltså jag älskar honom och han är så bra på en himla massa saker – men inte att fotografera.

Här är kläderna i alla fall och kvalitén och passformen är verkligen fantastisk. Vill du knipa dig en uppsättning hittar du kläderna här. Vad tycker du om kläderna? Berätta!

Nästa helg kör vi dessutom pepp för 2016 med massor av  inspiration tillsammans med Mattias Reck. Det finns ännu några platser kvar om du inte bokat dig än. Schemat och mer info hittar du här.

Inlägget She Rides nya kläder dök först upp på A Big Heart & Soul - Jessica Clarén.

Någon helg sedan när vi samlade över 50 brudar och killar i Stockholm för att prata cykel och träna tillsammans med Mattias Reck – körde vi ett snabbdistanspass inomhus medan regnet öste ned.

Handen på hjärtat är det astråkigt att sitta inomhus på en stationär cykel o mata av distans. Reck och jag har satt ihop det perfekta och mest effektiva distanspasset på cykel inomhus i vinter – på sätt och vis. I alla fall tidseffektivt och om du vill få tiden att gå – här har du upplägget med spellista.

Uppvärmning

15 min

Styrkeintervaller

5 x 2 min vila 1 min för att snabbt få igång systemet.

75%

15 min runt 75% av din maxkapacitet ska kännas lätt och behagligt.

Pyramid 

6:1 – 4:1 – 2:1 – 2:1 – 4:1 – 6:1

Med kadens  100-80-60-60-80-100

Alltså intervallens tid innan först vilan efter kolonet. Intensitet UNDER tröskeln.

Avslut

Avsluta med 3st 5 sekunders spurter med minst 3 min emellan

Musiken jag körde hittar du här. Jag har mixat en hel del på musiken jag använde på klassen så du kanske inte känner igen dig helt – Adele Remixen mitt i finns tex inte med.

Berätta för mig vad du tycker! Mer sådant här? Gillar du musiken? Passet? 

Inlägget Distanspass på cykel inomhus dök först upp på A Big Heart & Soul - Jessica Clarén.

Ok – den satt i så himla mycket längre än vad jag hade räknat med, den här förkylningen. Tror att mitt magplask i Lida för 2 veckor sedan med en visit på akuten drog ner hela kroppens immunförsvar. Gjorde ett tappert försök att trotsa kroppen i torsdags med en start på Ottarsloppet. Men fick fint kliva av när jag var så täppt att jag inte kunde andas. Tröstar mig med att tjejerna kör järnet och att jag är så himla glad för varenda en av dem.

Idag har jag jobbat och utbildat fantastiska instruktörer på Friskis & Svettis i Sthlm. Efter dagens sista klass cyklade jag hem och blev smått chockad av att temperaturen stod på nästan 28°. Sommaren är här.

Jag håller alla tummar och tår att jag får tillbaka de där starka benen snabbt som tusan.

Jag har haft en ofantlig stark vinter. Kroppen har svarat jätte bra på träning och jag har hållit mig frisk. Jag har längtat efter att tävla. Att känna allt som känns runtomkring en tävlingsstart. Även om jag ibland kan hata att vara nervös. Men har ändå längtat efter de där fjärilarna och främst att få fånga gemenskapen och känslan innan och efter målgång. 

Framförallt har jag längtat efter att få kvittot på alla timmar som investerats under vintern på monarken, alla timmar med blåfrusna fötter och händer efter timmar utomhus. Jag har också längtat efter att få tävla med Team She Rides och få peppa alla tjejer runt om i Sverige att våga testa och tävla.  

Första träningstävlingarna i Sthlm frös, verkligen på riktigt frös – bort, och första planerade start skulle bli på Lidingö, som gjort det rätta beslutet att satsa på separat damstart. Heja er! 

En vecka innan Lidingöloppet MTB, faller jag ordentligt ute i Lida och skadar knäet – hamnar på akuten men kommer hem hyfsat hel ändå. 2 dagar efter fallet blir jag tokförkyld. Förkylningen envisas och sitter i över Ottarsloppet. Där jag faktiskt testar att göra en start, men får bryta. Åker direkt in med igenmurade luftvägar för att kolla om det inte kan vara allergi och får tillbaka provsvar som visar att jag inte har något tecken på allergisk reaktion alls. Alltså sitter förkylningen kvar. 

Billingeracet brinner inne och tävlingsuget är nu enormt stort inför start i Uppsala och Pearl Izumi Mtb. 

Banan i Uppsala är kul och jag har kört loppet 2 gånger innan och tycker den är riktigt rolig. Man varvar på samma bana och kör i centrala Uppsala på fina stigar. Loppet är snabbt och kul, och en självklarhet att stötta. Ja, förutom starten då. 

Jag fick i PM:et veta att man inte skulle göra samma start som året innan och höll alla tummar och tår att starten skulle vara separat för oss damer. Starten skulle också vara en master start. Med Master Start har startfältet ”eskort” och farten hålls ned tills man är på en del av banan där det är säkert att släppa fältet fritt. 

Från Team She Rides är jag och Ingrid på plats och prispengarna lockar många elitåkare till start. Det är ett maffigt startfält bland elitdamerna och bland herrarna med såklart.

Oavsett hur många startande damer det är – borde det vara självklart med en separat damstart. Av alla hundra miljoner anledningar som alla slår anledningen att inte ha en separat damstart. Jag har i princip inte träffat någon som inte tycker samma sak.  I Uppsala gick starten 9:00 för tävlingsklass och 10:10 gick den för motion, med andra ord gott om tid att faktiskt kunna släppa oss damer separat. Nu med facit i hand så hade jag önskat att de verkligen på alla sätt hade prioriterat att visa att man står för att göra tävling för damer både säker och rättvis. 

Jag och Ingrid värmde upp – körde första backen och den första nedförslöpan på stig. Banan var snustorr och benen kändes faktiskt äntligen lite pigga igen. 

Vi tog oss in i startfållan. Vi är alla överens om att vi vill ha separata damstarter. Vi vill slippa känna oss rädda i starten och vi vill kunna bli prioriterade likvärdigt som herrarna och få tävla på lika villkor och med säkerhet. Med andra ord, ge oss en egen start. 

Det är alltid mest nervöst med en gemensam start att klara sig igenom den. Många av oss tycker att det är himla otryggt och obehagligt. En av de största anledningarna till att många damer inte vågar anmäla sig till tävlingsklass. 

Nedräkning till start.

Det var alltså en gemensam start. Startfållorna var placerade på en gräsmatta sidanom en smal asfalterad väg nedanför slottet. Mitt i startfältet fanns det träd. Träd. Efter drygt hundra meter smalandes startfältet in till bredden av en cykelbana med kravallstaket och avskärmningsband, och leddes över trottoarkanter i kringelkrok upp på just cykelbanor som kantades av busskurer, skar över en korsande väg, upp på trottoarer och lite för tvära svängar i en sådan start som självklart kändes riskabelt. 

Master Starten gick alldeles för snabbt. Hela grejen med Master Start är att leda ut startfältet under säker pacing och sedan släppa. Nu blev det en gummibandseffekt med tvära inbromsningar bakom de snabbaste herrarna längst fram och framförallt när fältet direkt blev en flaskhals på väg in på cykelbanan.

Som dam i ett startfält med herrar så gäller det att inte tappa sina medtävlande damer. Det gäller också att ”överleva”.

Direkt i starten blir en dam trängd och kör in i ett av träden. 

Jag försöker ta mig framåt i startfältet som så många andra för att hålla koll på mina medtävlande. Sidanom mig har jag efter några sekunder Sandra. Vid en av alla svängar blir det alldeles för trångt, jag kan inte väja undan och vi krokar i varandras styren och flyger. Sandra rullar ned för diket och jag flyger ut i en båge och landar på vägen sidanom cykelbanan. En väg som var öppen för trafik. Mattias som låg precis bakom har beskrivet det för mig och att jag hade hållit armar och händer om huvudet. TÄNK OM det hade kommit en bil samtidigt som jag och cykeln träffade vägbanan.  

Både jag och Sandra har änglavakt. Och jag är så himla tacksam för det. Vi slår oss visserligen ordentligt. Jag tror min arm och nyckelben är brutet och Sandra tror att hennes handled fått en fraktur. Det gör sjukt ont men jag försöker fokusera på att inte tänka på det. 

Max och Mattias stannar för att hjälpa oss, jag tar mig över till Sandra. Max ropar på ambulans och hjälp. Mattias åker till Jaime som står längre bort för att langa till oss och ger honom sin cykel så att han kan cykla bort till oss. Älskade människor. Tack. Från hela mitt hjärta – sådant stort tack.

Både jag och Sandra åker med ambulansen in till akuten och blir röntgade. Båda är hela. Tack och lov. Jag är ordentligt uppskrapad och svullen över hela högra sidan. Jag har slagit upp knäskadan och jag har sjukt ont i axeln. MEN jag är hel. Sandra är hel. Vi hade sådan tur i oturen. 

Säkerhet, rättvisa och inkludering av fler startande

Olyckan hade kunnat undvikas om starten hade varit lagd med säkerhet som utgångspunkt. En master start ska inte gå så snabbt. Den ska inte vara dragen med träd i startfältet. Eller upp på cykelvägar med hinder. 

Det är också min övertygelse att vi alla oavsett kön vill varandra väl och tävla säkert och på lika villkor. Vare sig man är arrangör eller medtävlande. Ingen vill någon illa eller att någon ska skadas. 

Vi damer är inte trygga med blandad start. Vi får inte i heller rätt förutsättningar att tävla mot varann. 

I en start där man känner sig rädd blir man avvaktande och tappar snabbt koll på sina medtävlande som försvinner i havet av tävlande herrar.  Det blir också en jakt som handlar om att hitta ett snabbt herrhjul att ligga på. Det kan göra hela skillnaden. 

Det är också lätt att i blandade starter hamna ensam med herrcyklister, både i starten och under resan mot mål. Och detta omöjliggör ett rättvist tävlande. Det blir helt omöjligt att hålla koll på våra medtävlande.

De gemensamma starterna innebär att tjejerna inte kan använda sig av taktikkörning, vilket är en huvudingrediens i tävlingscykling. Det skapar också slumpartade situationer som kan avgöra tävlingen.

Att attackera blir meningslöst om en bakomvarande tjej sitter i en klunga som sannolikt kommer att köra ikapp den ensamma, attackerande tjejen.

En tjej kan ha en ledning som blir uppäten om en annan tjej ”dras ikapp” av en herrklunga. Likaså är det omöjligt för en tjej att försöka avgöra före upploppet om två tjejer sitter med i samma klunga.

Sitter två tjejer i en större herrklunga och kommer in på stig, kan tävlingen avgöras där av den enkla anledningen att den ena tjejen sitter längre fram i klungan än den andra.

En spurtstrid blir lätt förstörd av killar som ”är i vägen” på upploppssträckan. Det har hänt Jennie Steinerhag på Cykelvasan till exempel.

Som tjej bland hundratals killar kan man cykla en hel tävling utan att se någon medtävlande, utan att veta var i fältet man befinner sig. Man kan med andra ord vara med och slåss om en pallplats utan att veta om det.

Självklart är det också så att det säkerligen skulle vara betydligt fler tjejer som vågade köra tävlingsklass om de fick starta med enbart tjejer. I andra sporter är det självklart att tävla med och mot tjejer, inte killar.

Det borde inte i heller vara tillåtet att dra fördelar av att ligga på herrhjul. I andra länder så är det tex otillåtet. 

Det ska inte vara ett lotteri om vilken klunga man hamnar i eller hur många killar som finns på upploppet just när damtävlingen avgörs, eller vilket hjul man hamnar på. 

Det är dags att vi en gång för alla verkligen förändrar förutsättningarna och alltid prioriterar damstart. Det går inte att 2018 resonera som att det ska komma fler damer till start innan vi får lika villkor. Eller att det är svårt att förändra. 

Lida Loop. Jag hatar dig och jag älskar dig. Första gången vi möttes var nog mitt första långlopp. Då var det åskskurar och dundrande skyar över oss. Minns att det var så jäkla halt och slirigt. Förra året var kroppen inte med i matchen och i år – i år skulle vi ha så jävla kul (förlåt för orden). Min premiär i Långloppscupen i år. Jag visste ju såklart att det kunde vara en chansning att köra stök med en axel och handled (och tumme) som fortfarande gör ordentligt ont sedan kraschen i Uppsala. Jag har längtat – med fjärilar – men verkligen längtat att få tävla och få tävla med mina team mates i Team She Rides. Så jag bestämde att jag startar och så får det bära eller brista.

En vecka innan start kom start-PM:et att de skulle stora alla barn efter herrar elit, och efter barnen skulle vi starta 5 min. Det sista vi vill i damklassen är att skrämma barn eller ge dem en upplevelse som gör att de aldrig vill tävla igen. Med samlade muskler så fick vi tillsammans turordningen flyttad att de startade med oss, precis bakom. Jag upplevde det i starten otroligt stökigt. Men kan inte riktigt uttala mig om helheten eftersom jag fick bryta bara 30 min in i loppet.

Redan i startbacken fattade jag att det var kört. Jag kunde inte stå upp och jobba med styret. Rätt värdelöst om man ska köra mtb liksom. Kom helt fel. Blev inklämd mellan ungdomskillarna och halkade efter upp i start. Fick jaga ikapp och låg sedan i svansen med tjejtäten tills jag bestämde mig vid nästa branta knyck när jag inte kunde gå upp o stå att det kommer fan inte gå och skrek till Marika att gå ikapp de andra tjejerna och att jag skulle bryta.

Att bryta kan vara något av det värsta som finns. Ångesten och tankarna är inte skonsamma. Och det är otroligt tufft att vända det om. Men det är också en träningssak att vara stark i besluten man tar. Jag hade aldrig kunnat köra på ordentligt. Vi gjorde en röntgen på kvällen och det visar sig att nyckelbenet är lite ur led. Jag kommer ha ont ett tag till men ska köra på så mycket jag kan och begränsa mig om det gör för ont. Om 2-3 veckor tror läkarna att jag ska vara ok.

När jag trasslat mig tillbaka till Lida Friluftsområde där looparna möts och varvningen sker,  var det en bra bit över 30 grader. Jag möte Sue precis när jag kom in vid langningen och fick heja på henne när hon tog sin flaska. Krama Jaime, bryta ihop, gråta en skvätt och sedan ställa om fokus att heja in tjejerna i mål.

Och som de körde. Åsa Erlandsson körde solo i täten hela loppet – så otroligt stark och fantastisk förebild för oss alla som cyklar. Emmy bröt och kampen om pallen var öppen. Marika gjorde ett hästjobb och slet som en varg i värmen med hela hjärtat hjälpte hon Ingrid genom looparna och på slutet så hade Ingrid tillsammans med Maria från High5 gått loss och tagit in på Åsa. De rullade in 23 sekunder efter och Ingrid klippte mållinjen som trea. Fyra kom urstarka Fanny och som den hjälte hon är rullade Marika in som 5:a. Sue kom in som 8:a och gjorde ett så tokigt starkt lopp. Sådan OTROLIGA prestationer. Ni är grymma tjejer!

Jag fick stå i mål och ta emot dem. Gråta och skrika av glädje till deras prestation. Jag älskar dem tjejerna och är så förbannat stolt över vad vi tillsammans gör.

Bilder Linda Bylund och Patrick Wallberg.

För laget. För hjärtat och för att ingen är stark ensam i motvind.

Innan start. Min man och klippa som stöttar oss i vått och torr.

Skämskudde på mig som glömt hjälmen hemma och fick slänga på mig en lånehjälm. Jag och Marika i startfållan. Det kokade redan här av värme. Vi snackar startbacken. Slalombacken. Jag försöker nog typ peppa. Sanningen är nog den att alla hatar den.

Starten med juniorerna och barnen uppför slaombacken.

Langning till världens bästa Marika. Jag häller vatten i nacken samtidigt som jag släpper flaskan.

Sue. Stjärnan. Så varmt – sekunderna senare häller jag en flaska över henne.

Den här bilden. Rakt i min famn. Jag älskar dig Ingrid.

Lyckan.

Vi tillsammans och Mattias som kör för She Rides. Sådan hjälte.

Laget. Sue. Kärlek.

Hon som offrade allt. Marika – du är magisk.

Jag åkte till Ränneslätt med hjärtat i halsgropen och rädd. Också arg och förbannad för en kommentar som jag modererat bort här inne – men för avsändarens information, delat på alla mina sociala kanaler. Jag vet att kommentaren kommer från en man vars ip-adress, namn och hela faderullan är känd. I kommentaren önskar han mig mellan raderna, olycka för att jag driver frågan om damstarter. Jag kände på många sätt att luften gått ur mig lite. Och funderade på om det var värt det. Allt det här. Passionen, lyckan, glädjen, kärleken och gemenskapen hade han nästan stulit från mig. Den tillsammans med sviter från kraschen som fortfarande känns i varje stöt från marken under hjulen – gjorde att jag kvällen innan på hotellet, var nära att kasta in handduken.

Innan vi går in på helgens race vill jag först klargöra en sak –  alla vi damer och män som står bakom en jämställd tävlingsarena för båda könen (ja – vi är många av BÅDA könen som önskar detta) gör det enbart av kärlek till sporten och för att dela med oss av den till fler. För att få fler till att våga tävla.  Jag tror innerligt på att människan mår bättre av att respektera varandra och att inte bete sig illa, elakt  eller med ont uppsåt oavsett om man har åsikter som kanske faller isär.

Det är ingen som helst hemlighet att jag efter kraschen i Uppsala är LIVRÄDD att starta i en masstart. Jag är rädd för mitt liv. Jag vet att jag delar den rädslan med många av mina medtävlande elitdamer. Att här och nu, lägga en kommentar där man hånar min rädsla och önskar att jag kraschar – är elakt. Ingen människa har rätt att förminska och förlöjliga en annan människas känslor.

Med detta sagt kommer jag fortsätta att driva önskan om enskilda damstarter med samma tävlingsvillkor som herrarna vidare. Den uppgivenheten jag kände på hotellrummet i Eksjö är utbytt och tillbaka med min envishet och drivkraft att skapa förändring. Jag försökte påverka Ränneslätt tillsammans med många av mina medtävlande till årets start,  men där kom vi inte hela vägen i mål. Detta gjorde också att vi var många som upplevde och körde i rädsla de första milen.

Jag vill understryka att Ränneslätt är på alla sätt ett lopp jag skulle vilja lyfta till skyarna för banan, arrangemanget, funktionärerna, banvisningen, tydligheten runt för de som servar oss som tävlar osv. Det enda som Ränneslätt faller på, är starten. Annars kammar de hem full pott på alla plan. När jag väl kom i mål i söndags, helt igenmurad av dammet,  möttes jag av Mats, en av de fantastiska arrangörerna bakom Ränneslätt som lovar förändring till nästa år. Jag håller tummarna och är gärna med på ett hörn för att se till att det blir verklighet.

Dagen innan, på lördagen, körde jag ett väckningspass hemma och sedan satte vi oss i bilen ned till Eksjö. Jag och Jaime. Nere i Eksjö mötte vi upp lagets stora framtidslöfte och talang, Sara . Med oss hade vi ett par snabba och efterlängtade hjul till henne – upplockade efter hennes beställning på Cykloteket.  Vi hade en mysig kväll och käkade tillsammans innan vi vek av mot hotellet. Tankarna som for genom huvudet försökte jag inte lägga så mycket vikt vid. Svårare sagt än gjort och uttryckte min oro lite då och då för Jaime. Jag tror han anade att om jag inte skulle komma i mål det här loppet så skulle vi ha en lång uppförsbacke eller kasta in handduken helt.

Jag älskar att cykla. Verkligen.

Jag somnade och vaknade sedan utsövd. Trodde att det spöregnade ute men det visade sig att det bara var fläkten som förde väsen. Åt frukost, alldeles för lite. Klädde på mig och rullade ned mot tävlingsarenan. Fick bästa peppen av Henrik Sparr och Sara och bestämde mig för att bara överleva starten, lägga mig passivt och sedan ta mig till första langningen och i mål.

Vi värmde upp och tog oss sedan till den gemensamma startfållan för Damelit. Som i en rävsax mellan herrelit och resterande tävlingsklasser. Strax innan start drogs banden mellan fållorna bort och vi stod där, i rävsaxen. Starten är en master start som leds ut mot grusvägar. Det var och är torrt vilket gjorde att banan var enormt rökig och hal. Det stångades och kördes huller om buller utan förvarningar höger och vänster och vi var många som passivt bara sladdade med i starten. Helt omöjligt att veta var våra medtävlande var bland alla herrar.

Sandra och Emmy var loss och det hade  jag ingen riktig koll på förrän vid första depån.

Jag jagade och blev jagad. Jag tappade langning och blev räddad av en fantastisk kille som körde från Eksjö (tiggde hans vatten) och en annan som ville ge mig hans camelback. TACK – vilka hjältar ni är. En annan hjälte var Jaime som sprang genom skogen för att ge mig den tappade flaskan. Saras pappa Sven som dök upp överallt med ovärderlig pepp. Ni är fina grabbar – tack för allt stöd och hjälp. Min adept Brian som kom ifatt mig på slutet o körde om, du är också grym.

Jag var ibland själv och tuggade på och funderade på bitvis hur mycket jag skulle kunna gasa. Jag har ju faktiskt inte kört ett enda lopp i år.

Racet

Oskar har som vanligt gjort en helt fantastisk rapport och jag saxar lite från den.

Bakom dessa två i tät så jagade en tre starka damer. Åsa Erlandsson, Maria Carlsson och Jessica Clarén. Erlandsson var den starkaste av de tre ut på första halvan av loppet men efter ”varvning” vid Ränneslätt efter 56 kilometer så började hennes krafter sina. Istället kopplade Clarén greppet om tredjeplatsen och ångade på friskt. Carlsson vittrade dock pallplats och spände bågen hårt när hon fått syn på Clarén och de hade under sista halvan av loppet en kamp som mer kan beskrivas som jojo-åkning.

I täten börjar samtidigt Salinger krafter att tryta medan Thelbergs krafter väcks mer och mer. Thelberg beskriver det närmast som en känsla att vakna upp och återkomma till normalt racemode. Thelberg kommer ikapp Salinger med 1,5 mil kvar att åka och tar kommandot för att hålla sitt tempo och kunna välja sina spår. Med mindre än en mil kvar så kommer de in på ett tekniskt parti och då passar Thelberg på att höja tempot än mer. En strategi som fungerar bra då Salinger får släppa och Thelberg kan rulla över linjen som segrarinna med över en minut tillgodo till Salinger som blir tvåa.

Jag är så innerligt glad för Sandras skull. Att hon är tillbaka. Lika urstark om inte starkare faktiskt, än innan.

Jag och Maria efter målgång, foto Pauli Ärje.

I kampen om tredjeplats är det fortfarande Carlsson och Clarén som fightas. Carlsson lägger sig i en kurva och där tror Clarén att loppet är hennes (not det var jag som sladdade ur i en kurva och tappade Maria) . Men Carlsson kommer som ett skott och glider ifrån Clarén i den sista tekniska utförslöpan och lyckas disponera krafterna så pass att hon håller tredjeplatsen enbart 7 sekunder före Clarén. På femte plats kommer Claréns teamkamrat Sara Öberg som startat ytterst försiktigt och stadigt avancerat uppåt genom fältet under hela tävlingen.

Sara, Saras grymma mamma och lika grymma Oscar (också jag) efter mål. 

Jag blev 4:a med 7 sekunder upp till tredjeplats. Sara femma strax efter – min fina och underbara lagkamrat. Vi saknade alla andra i laget men hade en sådan himla fin backning av Saras föräldrar, Jaime och alla som hejade längs banan. Mitt hjärta svämmar över. TACK alla för allt stöd och all support. Tack alla ni som kramade mig efter mål. Jag blir tårögd och alldeles varm, allt er stöd – tack.

4:a alltså. Men på många sätt så vann jag så mycket. Jag kände mig stark rakt igenom hela loppet. Jag var rädd men övervann rädslan och det mesta och bästa är att jag vann – jag får behålla kärleken till sporten.

Det inte många vet är att jag mer eller mindre växte upp med vintrar och somrar i svenska fjällen. Fyllde lungorna med hög klar fjälluft och skapade en förkärlek till just den svenska fjällvärlden. Anledningen var att min pappa älskade fjällen och har åkt sjuhundranittio (nåja 15 stycken) Vasalopp på vintrarna, svängde i pisterna och på somrarna plockade hjortron. Sedan dess har jag haft en naturlig koppling till fjällmiljö och känner alltid lugnet linda sig runt min rastlösa själ när jag får in den där krispiga och härliga luften i lungorna. Funäsdalen är inte kopplat med Skistar och säkerligen av just den anledningen har jag inte varit där så mycket. En gång tror jag, på vintern.

I Funäsdalen går Fjällturen. Start på Funäsdalens IP och sedan målgång vid Ramundberget. 2 långa klättringar, stök och lagom skumpigt för att passa de flesta. I år, gjorde vi tillsammans med Funäsdalen Berg & Hotell en helehetsupplevelse av loppet tillsammans med She Rides. Vi var där innan och laddade upp, fyllde lungorna med fjälluft och rundade av dagarna med dopp i sjön och middagar på hotellet.

Från laget var jag, Marika, Sara och Sue var på plats – Sara var där för att supporta oss med langning och sedan hade vi en hel fantastisk hög från She Rides anmälda och boende på hotellet. Grymma tjejer och killar – lycklig in i själen över alla fantastiska människor som träffas via She Rides.

Högtrycket som nu lagt sig över hela Sverige var på gång in – men som alltid i fjällen kan vädret vara nyckfullt och på fredagen – när vi satt i bilen, blandades vädret med regnskurar, åska med gassande sol.

På kvällen när vi kom upp åt vi middag ihop med gänget. Jag beställde röding för att rama in hela upplevelsen lite extra med fjällkänsla.

Sov sådär som man gör innan race och vaknade lite halvt avslagen.  Vi värmde upp och tog oss mot starten. Master start genom byn och sedan några km uppför. Loppet är magiskt vackert och banan är bra – den passar många och är varierad, utslagsgivande och det kändes lite som vi var och raceade i alperna när vi körde igenom bäckar och fick iskallt fjällvatten över oss. Min dag började med att huvudet inte var med mig. Någonstans halvvägs en bra bit in i loppet tände jag till lite och började gasa på. Precis när jag passerade runt 47 km – punkade jag på framdäcket. Förmodligen en pyspunka, för lite tätningsvätska – eller rättare sagt det hade torkat upp och det var kört. Därav att inga patroner i världen kunde räddade mig (tack du underbara människa som lånad mig din patron på vägen). Så jag gick. Sista biten. Med cykeln på ryggen, rädd om fälgen.

På vägen ned hann jag vara sjukt arg, besviken och gå igenom hela känsloregistret. Jag är less på otur. Eller oflyt. Kom igen nu. Men att punka är en del av sporten. Det kom jag också fram till på väg ned för berget med cykeln på ryggen och ibland släpandes sidan om. Det gick liksom inte att gena. Och det var nedför – i alla fall – om det nu är någon tröst. Fick mycket pepp och massor som frågade om allt var ok – känns fint att människor bryr sig att kolla. Tack fina ni. När jag väl kom ned för berget och fångade in ljudet från speakern i målområdet, hade jag hunnit agera ut den mesta av besvikelsen och var ganska övertygad om att någon av tjejerna i alla fall knipit en pallplats – och så klart, Marika tog tredjeplatsen och Sue en fjärdeplats. Vann gjorde Jennie Steinerhag i en spurt med Hanna Bergman.

She Rides CK knep en andraplats i motion via Caroline och ALLA gjorde makalöst fina prestationer – stort grattis till er.

Jag fick i alla fall göra ytterligare en start och bitvis mota bort rädslan som sitter i ryggmärgen sedan kraschen för masstarter. Jag hade Johan Olsson på hjul, en liten stund – men i alla fall en liten stund – tänker att man får glädjas åt det lilla. Kvitto på att kroppen är stark om bara knoppen är med. Viktigast av allt – det gick bra för teamet, She Rides och alla är hela.

Bilderna där jag bär cykeln tagna av mtbfoto.

Jag har summerat 2018 för Team She Rides powered by Scott i en presentation till våra sponsorer, för att skicka och tacka alla som gett oss stöd genom året.  När jag sitter och bläddrar igenom alla bilder och sätter ord på vissa av dem – så blir jag så himla varm. Tacksam. Tjejer vi gjorde det. 

Min säsong var inte alls så som jag räknat med – det blir väl sällan så, men man växer av utmaningar och vad jag behöver göra för 2019 är kristallklart. Och det känns skönt att jag i oturen med krascher ändå haft tur i oturen och att jag nu vet varför jag tex haft andnöd och att jag med tanke på det och lite frakturer, ändå lyckades sätta en ok prestation på SM och Cykelvasan, som nog får räknas som de stora målen i år. 

Vi var sex tjejer i laget 2018 och varenda en av dem förtjänar massa lovord och kärlek. Jag är tacksam över resan vi påbörjat ihop och jag längtar efter 2019. Det kommer hända mer saker för teamet då. 

Nedan finns året i bilder. Jag säger med dem STORT TACK till alla som hejat på oss, fortsätter heja, stöttat och hjälpt oss längs vägen. Och väldigt stort tack till alla våra sponsorer – vi är på alla sätt stolta att representera er. Nu växlar vi upp lite till. 

Kan ta mig tusan vara det bästa som finns. Att liksom få uppleva andra upptäcka hur kul det är att ta sig med cykel över rötter, stenar, få lerstänk i ansiktet och sedan ett enormt stort leende. 

För någon vecka sedan var jag i Bollnäs och idag fick jag tre bilder från en av mina utomhusklasser. Alltså ser ni lyckan!

Årets inspirationshelg är här och platserna går åt för fullt. I fjor, ungefär vid samma tidpunkt, hade vi en liknande helg. I år gör vi den större med mer innehåll för att du ska kunna få all inspiration att göra 2019 till ett fantastiskt cykelår. Helgen passar dig som är cyklist, uthållighetsidrottare, cykelinstruktör, coach eller bara intresserad av att inspireras. Alla är med andra ord hjärtligt välkomna. 

SCHEMA

FREDAGEN den 23 november

Du är hjärtligt välkommen till 2018 inspirationshelg för cykelåret 2019. Du behöver inte vara medlem i She Rides CK för att delta under lördag och söndag men för att delta under fredagen krävs medlemskap. Detta kan du lösa på plats eller innan. 

Fredagen är alltså kostnadsfri för alla She Rides CK medlemmar. Enklaste vägen att bli medlem är att skicka ett mail till ck@sherides.se. Inom kort kommer du kunna bli medlem direkt på sherides.se

19:30-21:00 TRÄNA SOM KVINNA

Föreläsningen hålls i samarbete med SISU och kommer innefatta hur du som kvinna kan anpassa din träning för att få ut bäst resultat och prestation när det gäller. 

Fika till självkostnadspris 150 sek/person under fredagen. Ingår under lördag-söndag.

LÖRDAGEN den 24 november

10:45-11:45 CYKLA PÅ RIKTIGT INOMHUS

Jessica Clarén (klassen hålls på Studio l’Echelon)

13:00-16:00 BLI EN BÄTTRE CYKLIST

Mattias Reck (Down Town Camper)

14:30-15:00 Fika

16:45-18:00 SAMLA KRAFTEN Å BLI BÄST

Anders Grönqvist (Downtown Camper)

SÖNDAGEN den 25 november

10:45-11:45 CYKLA PÅ RIKTIGT INOMHUS

Jessica Clarén (klassen hålls på Studio l’Echelon)

13:00-16:00 VÄRLDENS BÄSTA MIG

Emma Johansson (Down Town Camper)

14:30-15:00 Fika

16:15-17:00 FJÄLLTUREN & She Rides APPROVED Races

Fjällturen & She Rides (Down Town Camper)

Här hittar du hela schemat med tydliga beskrivningar av föreläsningarna, klasserna och presentatörerna. Samt hur du anmäler dig. Har du fler frågor skicka mig ett mail på jessica@jessicaclaren.com.